Det 98:e Mellanrummet på Stadsmuseet handlade om Kulturhus. En initierad publik och involverad panel skapade tillsammans en intressant berättelse med flera nedslag, från Stenungsund till Sovjetunionen och mycket däremellan. Här följer min sammanfattning av vad som berättades

Claes Caldenby: Från Stadskrona till vardagsrum

Claes Caldenby inleder kvällen med en historisk exposé. Byggandet av hus för kulturen är ingen dagslända – tvärtom har det djupa rötter. I den svenska kontexten kan en utgångspunkt tas i de hus som byggdes av de framväxande folkrörelserna från sena 1800-talet och framåt, i samband med inflyttning till städerna och politiskt uppvaknande. De egna husen var, av en mängd praktiska, symboliska och politiska skäl, viktiga mötesplatser för rörelserna; Folkets Hus, IOGT-loger, Församlingshem, Medborgarhus.

I Sovjetunionen tog kulturhus gestalt i form av program som Arbetarklubbarna (ex Konstantin Melnikovs teater och klubbhus Rusakov, 1928), dessa var tänkta som “sociala kondensatorer” – platser där social fostran skulle ske, gemenskap byggas. Andra förtecken, men i grunden samma tankar som präglat motsvarande byggnader även i Sverige.

Under 50- och 60-talet började det byggas ABC-städer i Sverige. Grannskapsenheter var ett viktigt begrepp – byn skulle återskapas i storstaden och en viktig komponent i dessa kom att bli lokala medborgarmötesplatser av olika slag. I Göteborg gick de ofta under begreppet Forumhus.

Claes nämner även Småkyrkorörelsen, “Småkyrka i storstad”, som byggde kyrkor och församlinsrum – ofta minst lika viktiga som själva kyrkan – i de moderna förorterna, “där folket finns” (och där äldre kyrkor saknades).

En viktig referenspunkt för diskussioner om kulturhus i Göteborg på 70-talet var det nederländska kulturhuset De Meerpaal Dronten, “Gränspålen” i samhället Dronten, uppfört på 60-talet. Huset, ritat av Frank van Klingeren. Lockelsen bestod i husets enkla men starka koncept: en inglasad stor öppen hall med tillåtande plats för många olika parallella aktiviteter – en öppen “stad” eller agora samlad under ett tak. I huset fanns bland annat bibliotek, biograf och teater, funktioner finns kvar i huset än idag finns kvar.

Kulturhuset i Stockholm, ritat av Peter Celsing 1974, är en självklar referenspunkt för alla efterföljande kulturhus. Här talades det om “Kulturens vardagsrum” och man använde formuleringar som att huset skulle ha “gatans stämning och verkstadens möjligheter”. Pontus Hultén var programchef på Kulturhuset i Stockholm vid den här tiden, och senare även på Centre Pompidou när det projektet genomfördes och blev likaledes betydelsefullt som modern bruksbyggnad för det demokratiska samhället, komplett med den stora öppna platsen framför.

Kulturhus idag är ett fenomen som rör sig åt olika håll. Men på senare år har kulturhusen många gånger fått spela en roll av att “sätta staden på kartan”. Det omdiskuterade Väven i Umeå är ett exempel. Huset innehåller olika typer av aktivitetsmöjligheter, inklusive Umeås stadsbibliotek. Men det som framförallt sticker upp och ut är ett stort hotell.

Skellefteå vill inte vara sämre och bygger ett högt kulturhus i trä i centrum. Huset ska vara klart 2021. Även här ingår en hög hotellpinne som central del av huset. Men kan kulturhusen vara öppna mötesplatser för alla medborgare samtidigt som de är kommersiellt drivna hotell och konferensanläggningar?

 

Britta Netterfors, enhetschef för kultur i kulturhuset Fregatten

Näst på tur är Britta Netterfors, enhetschef för Kultur kulturhuset Fregatten i Stengungsund som berättar om verksamheten där. Kulturhuset i Stenungsund, med 300 000 besökare per år, tar plats i bottenplan i ett bostadshus och är en levande mötesplats för hela samhället som snart firar 25-årsjubileum (stod klart 1992).

Huset föregicks av en lång diskussion som bland annat handlade om huruvida det skulle vara ett kulturhus eller ett folkets hus. Hårklyverier? Benämningarna är viktiga och har både koppling till vem som ska vara huvudman och vad som ska vara verksamhetens identitet. Tillsist blev det ett kulturhus och ett av besluten som därefter haft stor påverkan på verksamheten innebar att kulturhuset skulle delfinansiera sig självt genom att dra in pengar i form av bland annat konferensverksamhet i konferenslokalerna.

En vanlig torsdagskväll i oktober sjuder det av aktivitet i huset berättar Britta:

Biobesökare strömmar in till kvällens film i biosalongen med 176 platser. I Stenungesalen håller dagens stora konferens på att avslutas, efter det ställs salen om till kvällens aktivitet: föredrag med ett av studieförbunden som är verksamma i huset. I biblioteket är det språkcafé. I projektrummet “rumEtt” planerar en grupp ungdomar för en konsert. I det 90 kvm stora galleriet/konsthallen pågår en utställning. Tidigare under dagen har en 6:e klass varit på plats och lärt sig göra lådkameror. I foajén väntar kulturskolelever på att få komma in till sina övningar.


Huset innehåller även café, foajé med scen, och Stenungsunds bibliotek som faktiskt ligger bland de bästa i landet i utlåning per invånare. Biografen drivs av en extern entreprenör, som visar film 4 gånger i veckan.

I huset finns även, fast med egen ingång, Molekylverkstan – Stenungsunds vetenskapsverkstad som sponsras av den petrokemiska industrin.

Vad har varit framgångsfaktorer?

  • Platsen är viktig – att det ligger så centralt och synligt som det gör. Men synligheten kunde vara bättre, entrén är inte jättetydlig på håll.
  • Den gemensamma foajén är viktig. Man har för ett tag sedan slått samman flera receptioner till en reception.

Vad saknas?

  • En blackbox
  • Bättre lokaler för kulturskolan
  • Närheten till havet kunde göras tydligare

Verksamheten i huset är livaktig, men det finns utmaningar. Den kommunala finansieringen är vikande och statliga stöd har därför kommit att spela större roll. Föreningslivet kämpar på, men har i flera fall svårt att hålla igång verksamhetenhålla igång verksamheten och man har på senare tid tappat en del föreningar.

Avslutningsvis konstaterar Britta att man vill att kulturhuset Fregatten ska “vara mer av ett vardagsrum än ett tempel”.

 

Blå Stället, Angered, Gloria Esteban

Nu hoppar vi vidare tillbaka in mot Göteborg, men inte hela vägen ner till Gustaf Adolfs Torg, utan vi kliver av i Nordost. I Angered finns kulturhuset Blå Stället, där Glorian Esteban är programproducent.

Hon berättar att hennes relation till huset började för 25 år sedan då hon som utbildad arkeolog flyttade hit från Argentina. Efter tag hamnade hon i Angered och ganska snart blev hon flitig besökare på kulturhuset och upptäckte dess resurser och rikedom.

Hon hittade till huset för att hennes hus låg relativt nära, men konstaterar Glorian, Blå Stället lider av att det ligger på baksidan av Angereds centrum. Ett kulturhus är beroende av att stå på första parkett. Det måste vara lätt att hitta.

Samtidigt har det en stor poäng med lokala kulturhus i stadsdelarna. Många har inte möjlighet eller ork eller lust att förflytta sig i staden. För många som bor i Angered är det dyrt att åka in till stan. Det är viktigt att kulturhus finns nära den plats där man bor.

Efterhand kom Gloria in mer i verksamheten, man bjöds in att aktivera sig. Tillsammans med sin man, också arkeolog, startade hon en historikergrupp, de forskade och berättade om Angereds historia, från förhistoria till nutid.

Som programproducent ser Gloria det som avgörande att hålla huset öppet för andra att komma in i och använda det, fylla det med sina kunskaper och sina intressen, som en tillgänglig resurs för boende i Angered. Från aktiviteter för småbarn till Seniordanser – kulturen ska vara öppen för alla, det ska vara en plats för möten. Barnen i Angered talar om kulturhuset som sitt andra hem, går dit efter skolan och frågar “vad ska vi göra idag?” – då fungerar det som det ska.
 

* * *

 
Efter de tre anförandena blir det på sedvanligt vis kaffe och bröd med en god färskost till. Därefter diskussion. Och det visar sig att publiken denna dag är ovanligt initierad och engagerad, många har en lång och personlig anknytning till olika kulturhus.

En del av diskussionen handlar om synen på kulturhusen – vilken roll ska det egentligen bära, ska det vara ett vardagsrum eller ett tempel? Claes Caldenby påminner om den tyska efterkrigsdebattens idé om Stadskrona eller stadskrön, en upplyst samlande byggnad som skulle resa sig över stadslandskapet.

Representationen är något vi talar mycket om idag, konstaterar Britta, att verkligen förmå vara ett vardagsrum för “fler än de vanliga”. Vilka är det vi lyckas tilltala och nå, vilka är det som kommer och vilka kommer inte?

Medan de talar snurrar mina tankar vidare kring den utmålade dikotomin tempel – vardagsrum. Behöver det vara en motsättning? Kan inte ett kulturhus med rätt utformning vara båda? De gamla bykyrkorna hade både ett kyrkorum och ett församlingshem. De var både tempel och vardagsrum. Många upprepar idag betydelsen av kulturhusen som en samlande och överbryggande mötesplats (precis det vi jobbar med att tillskapa i Kulturhus Backaplan). Jag har inget att invända mot det men vill ändå skjuta in en tanke:

Mötesplatser finns det massor av i samhället, men hur står det idag, i det post- och mångreligiösa samhället, egentligen till med platser som skapar mening och sammanhang? Är det inte där den stora bristen finns? Kan kulturhusen kombinera att vara tempel med att vara öppna, inbjudande och välkomnande för alla, tillgängliga och roliga?

Pröva att komplettera tempelbilden med den medeltida katedralen: monumentala kollektiva konstverk uppförda som delade och samlande angelägenheter för hela samhället. Är det åt det hållet vi ska tänka kring ett kulturhus som kan bli en gränsöverskridande mötesplats i praktiken? En vardagsrumskatedral, en ostindiefarare, ett stort vackert rum skapat av oss alla?